Gitarrflicka

Lyckligt lottad

2010-06-10T04:57:00.001-07:00

Det är nu väldigt länge sen jag skrev här sist. Sist såg jag en ljusglimt. Nu ser jag en ännu större. Ibland känns livet tungt,, men det känns ändå som om jag är någorlunda lyckligt lottad ändå. Alla vänslapsproblem tycks fortfarande existera. Jag förväntar mig ingen vidare fortsättning på dem. Jag måste helt enkelt försöka kämpa framåt efter nya.
Men det finns andra saker som gör att de där problemen ter sig små. En utav de sakerna är ingen sak, utan en individ. En individ som sover intill mig på nätterna, som kramar mig när jag är ledsen, som kokar ris när jag gör köttet, som lär mig äta kinamat, som kan göra att solen skiner (fast det ibland bara är jag som ser det), som vill se mig just så som jag är. Det är den där individen som gör livet värt att leva. Två till personer finns det också, de två som har funnits vid min sida sedan jag föddes, de två som lät mig växa upp till att bli precis som jag ville´, de som har tröstat och skrattat med mig, som har fött mig och matat mig.

De där tre individerna, ska ha en guldstjärna i kanten för betyget till ämnet "Livet"

En ljusglimt

2009-11-18T03:22:00.000-08:00

Förra gången jag skrev här var det av raseri. Fortfarande kan det där raseriet bubbla i mig, men just nu vill jag skriva för att jag nu två nätter i rad har kunnat somna med ett leende på läpparna. Det har tidvis kommit stunder av tyngd i hjärtat men både igår och i förrgår precis innan jag skulle somna kändes mitt hjärta lätt som en fjäder trots allt. Det kanske kan betyda att det finns ljusglimtar i tillvaron ändå. Ljusglimtar och framsteg.

För övrigt funderar jag på om det skulle kunna vara genomförbart att kunna bilda en förening i Falun där man spelar sällskapsspel en gång varannan söndag eller något liknande. Frågan är bara hur man får tag på människor som vill bli medlemmar...?

Slutledes vill jag klargöra vilka ljusglimtar det egentligen är som jag pratade om först. Jag tänkte nämna en, det är en pojke som kan frambringa solen. Dessutom ser jag ibland en skymt av de vingar som han har på ryggen. Ja, det är dig jag menar. Du som är den enda som står vid min sida, du som är den enda som läser den här bloggen, det är DU! Tack för att du finns!

Raseri

2009-08-28T08:59:00.000-07:00

Det känns som allting bara rasat. Den enda jag har kvar nu är Joakim (tack och lov). Men alla mina andra vänner har försvunnit.
Alla vänner jag hade från Hedemora tycks borta. Alla pratar om att det vore så VÄLDIGT roligt om vi kunde ha spelkväll igen. Så säger de efter varje gång och varje är jag så lättlurad att jag tror på det. Men varje gång som jag försöker ordna en kväll har plötsligt alla någonting annat att göra. De ska FÖRSÖKA att komma. Det låter kanske egoistiskt, men kan de aldrig prioritera mig för en gångs skull? Så nu är det slut med spelkvällarna. Så vida inte någon annan drar ihop allt folket. Vi kan gärna vara hemma hos mig, men då får någon annan hålla på och anstränga sig med att samla ihop "gänget" igen. Man ska aldrig säga aldrig, men nu säger faktiskt att jag tror att det aldrig kommer hända.
Så nu när det är slut med alla fantastiska spelkvällar är det väl tur att jag flyttar till Falun (trodde jag). Eftersom jag har en kompis i Falun så har jag med spänning längtat efter att få flytta dit. Men den kompis som jag trodde att jag hade där verkar inte intresserad av mig heller. För ett år sedan fick jag reda på att hon skulle gå den obligatoriska svenska-kursen istället för ped. B som man "brukar" göra och som jag skulle göra. Jag blev förstås besviken och genomled en hel termin utan någon riktig vän. Jag höll mig till två andra tjejer som var justa men jag var alltid tredje hjulet. Sedan kom en termin till då jag hittade vänner som jag tyckte att jag trivdes med, speciellt på mattekursen och de skulle sedan gå ped. C till hösten. Det var så jag också hade planerat att göra när jag startade utbildningen. Men den kompis som jag tidigare mist ville jag gå tillsammans med igen så jag visste att i så fall måste jag vänta en termin med ped. C. Det gjorde jag alltså och gick spec.ped. istället, där jag höll mig till två andra tjejer, men där hände samma sak: tredje hjulet igen. Så kom då nu hösten och jag väntade med spännande förväntning på att nu nu NU skulle jag äntligen få gå med en riktig vän igen! Hon hade sagt att hon skulle gå kursen så jag visste att den här terminen skulle bli BRA! Så jag kom till skolan. Men hon kom aldrig till samlingen. Jag tänkte "Hon kommer säkert nästa gång". Men hon kom inte. Idag fick jag reda på att hon gjort studieuppehåll. Förstå hur det kändes.
Så nu sitter jag här...Lite smått övergiven och vet inte om jag ska vara arg eller ledsen. Ett raseri av aggressivitet, ett raseri av besvikenhet.

Hur gör man för att få vänner?
För att hålla dem kvar?

Joakim finns, det är jag glad för. TACK!
Jag önskar bara det fanns fler som förstod, fler som stannade kvar. Fler som kunde fråga mig hur jag mår när jag inte bönar och ber. Fler som ville träffa mig när jag inte bönar och ber.

2009-07-19T12:07:00.000-07:00

Sprickande ögonvitor
av stickande, vassa tårar
sorgetårar
som faller och faller

Det fanns en dröm som inte finns längre
Minnena svider bakom ögonlocken
Men själen existerar fortfarande på den andra sidan

Sorgetårar som aldrig tycks ta slut
Ett hjärta som dunkar så hårt
att det nästan tycks gå sönder
De kommer aldrig ta slut
men så är det inte

När tårarna torkat
hjärtat börjat dunka i lugn takt igen
Alla minnen får vara minnen
minnen som man blir glad av att tänka på
då har det läkt så gott det kan

Tills dess
inte bara i lust utan i nöd också
Tills dess så finns jag här
och ännu längre också

Sommaren

2009-05-25T09:09:00.001-07:00

Idag kom sommaren. Äntligen. Har ont i fötterna av den långa vägen ner till Faluns centrum från Högskolan. Och alldeles svettig och klibbig var jag när jag kom hem. Men det var det värt.

Nu är det sommar.

NU är det sommar.

Nu är det SOMMAR.

NU ÄR DET SOMMAR!

Nu finns jag också

2009-05-14T03:55:00.001-07:00

Om man inte syns så finns man inte. Jag har funnits länge nu, men inte just här, men nu gör jag det också. Vi får se vad livet för mig på för vägar nu när jag finns här också.
Kanske knäcker jag ur mig några fina funderingar ibland. Kanske förblir det tomt här. Kanske kommer jag bli värsta bloggaren som skriver varje dag. Vi får se vad livet har att erbjuda och vad jag tycker att jag känner att jag bör dela med mig av till resten av världen.